rastlös
jag har ingeting att göra, därför jag sitter så mycket vid datan. jag tror inte det blir en prommis, känner inte för at gå runt här. fick en tanke på att åka in till haninge å kolla lite, men det känns inte lika kul när man inte kan köpa något.
så sitter här och väntar, på vet inte riktigt. att tiden ska gå. vill inte väcka micke riktigt än, han har ju knappt sovit 5 timmar.
want you to know, that you make me happy.
kollar lite halft på gilmore girls, men e inte så kul. som snackar så jävla fort att man inte hänger med. snubbla på tungan?
jag tänker rätt mycket, men säger inte direkt så mycket. ibland kan jag typ tänka bort mig och nästan va i en annan värld. sen är det alltid någon som frågar: vad tänker du på? :nae inget. och tillbaka till verkligeheten.
jag tycker verkligen inte om mina lår just nu, vet inte riktigt hur jag ska kunna ha bikini i sommar, utan shorts. bucklor och ränder, och då menar jag inte på bikinin. låter som ett freak, men så ser det ju på riktigt ut. jag funderar rätt mycket på om det kommer hinna dämpas innan sommaren, kommer det bli bättre med träningen. jag hoppas det. jag vill inte att andra ska skratta. klart det är kul att göra andra glada, men inte så.
jag kommer ihåg när jag gick i sexan, i hela sexan och lite av sjuan kunde jag inte sova, en enda natt. klart man somna efter ett tag, men ont i magen alltid. jag tänkte på det varje kväll, jag menar verkligen varje, att nej, immmorron måste jag ut och träna, jag måste springa så jag blir smalare och mer tränad. men att tänka på 24/7 gjorde en trött och istället så orkade jag ingenting, och när jag inte gjorde någonting så fick jag bara ännu mer dåligt samvete. men jag gjorde inte någonting drastiskt, någonting som är tydliga tecken. jag bara levde med dåligt samvete.
sen vart det bättre, har inte direkt haft sånna känslor förutom lite då och då. men man har alltid tänkt att det är inte så farligt, en liten inre klok röst har alltid sagt det förnuftiga.
i 9:an hamna jag i ett litet mörkt hål, om man nu kan säga så. jag vill inte direkt säga att jag var deprimenad, för så allvarligt var det nog inte. det vart bara så skummt, jag kände mig ensammast i världen, och varje gång jag kände att jag nog kände mig rätt glad var jag tvungen att "straffa" mig själv. för jag fick inte vara för göad för då blir man så besviken och mår ännu sämre sedan. jag gjorde som så många andra "fjortisar" (för det känns verkligen larvigt) och skärde mig själv i armarna. jag har fortfarande ärr kvar, och jag vet inte hur många tusen falska orsakar jag sagt att jag fått de ifårn om någon frågat mig efter min "mörka" period, som: katten e helt cp och klöser så fort man rör den. rev mig på en taggbuske, eller det vanligaste, låtsats se förvånad ut och säga att man verkligen inte har en aning om var de kommer ifrån. usch vad jag skämdes över mina sår, hade långärmat på idrotten, även fast det var kokhett. hade aldrig kortärmat i skolan, speciellt inte om det var nya sår som syndes mer. att alltid behöva tänka på att man måste gömma, för det var någonting dumt, pinsamt, som man skulle skämmas över. det höll på i drygt ett halvår, när det var ofta. varje till varannan dag, sen klart att det hände någongång efter då och då. jag vet inte hur jag ska förklara, man kände som att man hade vart duktig, gjort sin läxa, efteråt. det kändes som man tagit sitt straff och inte fegade ur. för feg eller tråkig var nog det värsta jag har blivit kallad. andra säger kanske hora eller slampa, men för mig ä det tråkig. det var nästan som jag gjorde det för att bevisa för mig själv att jag kunde, någonting som jag inte fegade ur. det kändes bra.
jag har inte berättat det för alla mina kompisar, fast de flesta vet nog skulle jag tro. jag skämms rätt mycket för det, man känner sig som en liten äckel fjortis som ville ha uppmärksamhet. även afst uppmärksamhet var det sista jag ville ha, så känns det som man blir indelad i kategorier, om man gjort så så är man ytlig och vill ha uppmärksamhet. bla bla bla. jag gör så, jag lägger de som man vet skär sig i ett fack, i det med ytliga fjortisar-facket. man tycker de är larviga,. jag tror jag har rätt starka åsikter om sådant för att jag vill hamna så långt ifrån vetskapen om att jag gjort precis likadant. om jag somer de som gör det, så tror ingen att jag själv gjort det.
aja nog om det. det är länge sedan, och jag kommerfortfarande glömma för mig själv.
jag har börjat känna igen, som i sexan att jag måste göra någonting åt det här snart inan det är försent. jag känner mig duktigt om jag inte ätit på ett tag, och tvårtemot om jag åtit, speciellt någonting onyttigt. jag försöker äta så nyttigt jag kan, mendet är svårt för jag e så jävla matglad:P
nej jag vet inte, det blir som det blir, orkar inte skriva mer, förlåt om det har varit pest att läsa om mitt "tragiska" förflutna, jag har haft det mycketbra med. jag kom bara att tänka tillbaks och så blev det så här mycket skrivet.
tillbaka till framtiden.
så sitter här och väntar, på vet inte riktigt. att tiden ska gå. vill inte väcka micke riktigt än, han har ju knappt sovit 5 timmar.
want you to know, that you make me happy.
kollar lite halft på gilmore girls, men e inte så kul. som snackar så jävla fort att man inte hänger med. snubbla på tungan?
jag tänker rätt mycket, men säger inte direkt så mycket. ibland kan jag typ tänka bort mig och nästan va i en annan värld. sen är det alltid någon som frågar: vad tänker du på? :nae inget. och tillbaka till verkligeheten.
jag tycker verkligen inte om mina lår just nu, vet inte riktigt hur jag ska kunna ha bikini i sommar, utan shorts. bucklor och ränder, och då menar jag inte på bikinin. låter som ett freak, men så ser det ju på riktigt ut. jag funderar rätt mycket på om det kommer hinna dämpas innan sommaren, kommer det bli bättre med träningen. jag hoppas det. jag vill inte att andra ska skratta. klart det är kul att göra andra glada, men inte så.
jag kommer ihåg när jag gick i sexan, i hela sexan och lite av sjuan kunde jag inte sova, en enda natt. klart man somna efter ett tag, men ont i magen alltid. jag tänkte på det varje kväll, jag menar verkligen varje, att nej, immmorron måste jag ut och träna, jag måste springa så jag blir smalare och mer tränad. men att tänka på 24/7 gjorde en trött och istället så orkade jag ingenting, och när jag inte gjorde någonting så fick jag bara ännu mer dåligt samvete. men jag gjorde inte någonting drastiskt, någonting som är tydliga tecken. jag bara levde med dåligt samvete.
sen vart det bättre, har inte direkt haft sånna känslor förutom lite då och då. men man har alltid tänkt att det är inte så farligt, en liten inre klok röst har alltid sagt det förnuftiga.
i 9:an hamna jag i ett litet mörkt hål, om man nu kan säga så. jag vill inte direkt säga att jag var deprimenad, för så allvarligt var det nog inte. det vart bara så skummt, jag kände mig ensammast i världen, och varje gång jag kände att jag nog kände mig rätt glad var jag tvungen att "straffa" mig själv. för jag fick inte vara för göad för då blir man så besviken och mår ännu sämre sedan. jag gjorde som så många andra "fjortisar" (för det känns verkligen larvigt) och skärde mig själv i armarna. jag har fortfarande ärr kvar, och jag vet inte hur många tusen falska orsakar jag sagt att jag fått de ifårn om någon frågat mig efter min "mörka" period, som: katten e helt cp och klöser så fort man rör den. rev mig på en taggbuske, eller det vanligaste, låtsats se förvånad ut och säga att man verkligen inte har en aning om var de kommer ifrån. usch vad jag skämdes över mina sår, hade långärmat på idrotten, även fast det var kokhett. hade aldrig kortärmat i skolan, speciellt inte om det var nya sår som syndes mer. att alltid behöva tänka på att man måste gömma, för det var någonting dumt, pinsamt, som man skulle skämmas över. det höll på i drygt ett halvår, när det var ofta. varje till varannan dag, sen klart att det hände någongång efter då och då. jag vet inte hur jag ska förklara, man kände som att man hade vart duktig, gjort sin läxa, efteråt. det kändes som man tagit sitt straff och inte fegade ur. för feg eller tråkig var nog det värsta jag har blivit kallad. andra säger kanske hora eller slampa, men för mig ä det tråkig. det var nästan som jag gjorde det för att bevisa för mig själv att jag kunde, någonting som jag inte fegade ur. det kändes bra.
jag har inte berättat det för alla mina kompisar, fast de flesta vet nog skulle jag tro. jag skämms rätt mycket för det, man känner sig som en liten äckel fjortis som ville ha uppmärksamhet. även afst uppmärksamhet var det sista jag ville ha, så känns det som man blir indelad i kategorier, om man gjort så så är man ytlig och vill ha uppmärksamhet. bla bla bla. jag gör så, jag lägger de som man vet skär sig i ett fack, i det med ytliga fjortisar-facket. man tycker de är larviga,. jag tror jag har rätt starka åsikter om sådant för att jag vill hamna så långt ifrån vetskapen om att jag gjort precis likadant. om jag somer de som gör det, så tror ingen att jag själv gjort det.
aja nog om det. det är länge sedan, och jag kommerfortfarande glömma för mig själv.
jag har börjat känna igen, som i sexan att jag måste göra någonting åt det här snart inan det är försent. jag känner mig duktigt om jag inte ätit på ett tag, och tvårtemot om jag åtit, speciellt någonting onyttigt. jag försöker äta så nyttigt jag kan, mendet är svårt för jag e så jävla matglad:P
nej jag vet inte, det blir som det blir, orkar inte skriva mer, förlåt om det har varit pest att läsa om mitt "tragiska" förflutna, jag har haft det mycketbra med. jag kom bara att tänka tillbaks och så blev det så här mycket skrivet.
tillbaka till framtiden.
Kommentarer
Trackback